Aug 26 2009

ÖSTERMALMS BANKIR

ostermalmsbankiren.jpg

Här har ni en kille som… ja hörrni, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det.

Han är ”inte riktigt som alla andra”.

Han är ÖSTERMALMARE, det råder det inget tvivel om, när jag drar mig till minnes att jag sett honom nere på Sibyllegatan varje dag som jag suttit på balkongen och tittat ned dit.

Jag ser honom oftare än jag ser gatusoparbilen.

Det här är förmodligen ingen enkel man. Han bär sin kostym på ett sätt som inte skulle klä någon annan och han talar med vad och vem som helst, så länge det inte är en annan människa.

Om jag får säga mitt (och det får jag), så säger jag att den här snubben är Östermalms egen stolthet och jag ska snart ge skäl därtill.

Min balkong är belägen på ett sätt som gör att jag ser allt och alla. Jag står här uppe på den som en sorts talangscout och letar och utvärderar.

Känner igen någon från förra veckan och vill minnas att hon passade bättre i utsläppt hår. Sådana saker.

Den här mannen startade, enligt dem som kände honom ”på den tiden då det begav sig”, som lovande bankman och har slutat som DÅRE, om han nu på något vis har slutat som någonting alls. Han vandrar utefter gatorna som en utlandshund; möter ingens blick och inga blickar vill heller möta hans, utan väjer på sitt överklassiga vis undan.

I går kväll såg jag honom här nere igen. Han verkade skynda allvarligt och långsamt fram, men strödde ändå på något sätt en sorts tidlöshet omkring sig.

Jag blev glad när jag såg honom. Hade jag bara kunnat busvissla, hade jag gjort det och ropat hans namn, om jag vetat det.

Jag ville ropa ”hej, min vän!” och fråga vart han var på väg och ville han kanske komma upp på en kaffe och berätta om dagen, men jag fick stå lika stum och dum som vanligt på min balkong och fortsätta med iakttagelserna och ifrågasättandet.

I efterhand frågar jag mig vad som gör Bankmannen till den dyrgrip han är för mig och för alla andra (som har vett till det) här på Östermalm.

Jo, därför att här har vi en människa som inte har gett upp att vara barn!

Med en ogripbar egoism vandrar han på, helt innesluten i sig själv och sina idéer och verkar efterhand ha uteslutit allt som kan ha börjat inkräkta på hans realiteter.

Den här killen måste vi älska.

Den här killen avgudar jag.

BANKMANNENS SKÅL!


Aug 22 2009

LYXHANDIKAPPADE OCH “LYXHANDIKAPPADE”

laidese-handikapp.jpg Ni som säger att ni är ”handikappade” när ni glömt mobiltelefonen i laddaren när ni gick hemifrån en morgon, ni ska fan i mig hitta ett bättre ordval.

Detta gäller förresten även er som bär två, tre storlekar för små byxor och därmed tycker er ha rätt att använda offentlighetens handikapptoaletter.

Har du gåttt runt en hel dag med sidbenan kammad åt fel håll, bara för att prova på något annorlunda, men upplevt det som att allt bara har känts fel? Var realistisk nu – inte heller du har drabbats av något handikapp.

Jag har kommit att förstå att massförvirringen över det här med handikapp måste ha uppstått i samband med att någon dubbelkontrollerande mänskotyp har slagit på ordet i Wikipedia och läst följande:

”de problem som uppkommer för personer med funktionshinder när de vistas i en miljö som inte är tillgänglig”.

Gott så. Otillgänglighet är ett lika stort helvete för alla.

Men för att ordet handikapp ska kunna komma till sin absolut fullaste och renaste betydelse, gäller det också att man är FUNKTIONSHINDRAD.

Annars kan det vara.

Annars är du bara en person i en icke till hundra procent tillfredsställande situation.

Och det är en jävla skillnad.

Det här kan jag säga i sömnen, för jag är handikappad på riktigt.

Om man frågar någon av de övriga i rehabgrupperna på Spinalis Ryggmärgsskadecenter, skulle de säga: ”Handikappad? Hon den där Laide? Bah! Sällan..!”

De saknar helt enkelt respekt för mig.

När vi håller oss i samma lokal, heter det ”vi” och ”hon”.

En snäll kille i rullstol som heter Jocke, brukar le litet undflyende och säga att ”jomen, lite lyxhandikappad är du allt ändå – det ska ingen ta ifrån dig”.

”Lyxhandikappad” – smaka på den.

Jag har för fan INGA FÖTTER.

Eller, jag har visserligen två fötter sammanlagt; närmare bestämt en högerfot och en vänsterfot, men de är obrukbara. De orkar inte stödja upp kroppen.

Så när jag sitter bredvid dig på ett café och du gör stora gester med dina sammetslena händer – som förmodligen aldrig har hållit i en krycka – och upprepade gånger säger: ”Aaargh..! Jag är på riktigt så DJÄVLA HANDIKAPPAD, alltså!” för att du upptäckt att du inte har med dig ditt läppglans, så föraktar jag dig en smula.

Jag föraktar dig till och med ganska så mycket och undrar hur det kan komma sig att jag ens umgås med en så lågt utvecklad individ.

Jag befinner mig då i en ”miljö som inte är tillgänglig”; för DU är inte tillgänglig.

Eftersom jag till viss del är funktionshindrad, fyller det även kvoten för att hela sammanhanget gör mig handikappad.

IDIOTER SOM DU GÖR MIG HANDIKAPPAD – SÅ DRA FÖR FAN ÅT HELVETE!

/Laide


Aug 7 2009

AT THE END OF MY BOOK I DIE

writinglife.jpg


Aug 7 2009

I MISS YOU ALREADY

saygoodbye.jpg